Kategoriarkiv: Om kroppen

Ryggsjukdomar

Torticollis
Torticollis, ”vriden hals”, innebär att halsen är vriden och oftast också böjd åt något håll så att huvudet hålls snett.

– Kongenital torticollis brukar upptäckas under den första veckan efter förlossningen genom att barnet håller huvudet snett. Man kan då som regel känna en uppdrivning i halsmuskulaturen som ett tecken på att muskeln är skadad. Sannolikt uppstår problemet i de flesta fall i samband med förlossningen. Tillståndet behandlas med försiktiga töjningar, men om dessa inte råder bot på problemet under det första levnadsåret kan kirurgisk behandling bli aktuell.

– Spastisk torticollis brukar debutera vid 30–40 års ålder med sidovridningar av huvudet eller bakåtdragning i nacken. Huvudet kan skaka. Detta är en form av dystoni. Orsaken är oklar. För akut torticollis se nackspärr.

Skolios
Skolios innebär att ryggraden är svängd i frontalplanet. Tillståndet är ganska vanligt och återfinns i någon grad hos ungefär 10 % av befolkningen. I de allra flesta fall är den så lindrig att den inte ger några symtom. Man delar in tillståndet i funktionell skolios, som är vanligast, och strukturell skolios, som är ovanligare och allvarligare.

Vid funktionell skolios är tillståndet sekundärt till något annat, t.ex. ryggsmärtor eller en skillnad i benlängd. Rättas det underliggande tillståndet till kommer den funktionella skoliosen också att rätas ut.

Vid strukturell skolios finns anomalier i formen på kotor och diskar, och kotkropparna roterar med skoliosen på ett sätt som inte förekommer vid funktionell skolios. Den strukturella skoliosen delas in i flera grupper. Den största gruppen är den idiopatiska, som utgör 80 %; uttrycket idiopatisk innebär att orsaken är okänd. Övriga strukturella skolioser utgörs huvudsakligen av grupperna medfödda och neuromuskulära. I det senare fallet leder någon typ av neurologisk skada eller sjukdom (t.ex. polio) till att en del av muskelstödet kring kotpelaren slås ut, vilket i sin tur leder till att balansen i ryggen förloras och att en skolios utvecklas.

Skolios debuterar, oavsett typ, vanligen tidigt i livet. Eftersom vissa individer drabbas av en progredierande (tilltagande) skolios med en för varje år ökande felställning är det viktigt att regelbundet kontrollera skoliosen under uppväxtåren. Det som avgör prognosen är dels hur stor felvinkeln är när den upptäcks, dels hur mycket tillväxt som då finns kvar. En stor felvinkel tidigt i livet är alltså förenat med en större risk för komplikationer. Har man en skolios på 40–50° orsakar den problem med kroppshållningen och kan också ge andningshinder genom att den ena lungan trycks ihop. En skolios på 50° eller mer kan förvärras även efter att tillväxten har avstannat, vilket annars normalt inte händer.

Vanligen behövs ingen aktiv behandling för mildare skolioser, men de flesta följs eftersom det är svårt att helt förutse vilka som progredierar. Korsettbehandling brukar komma i fråga för skolioser med felvinkel mellan 35 och 45°. Denna behandling kan upplevas som väldigt jobbig eftersom man måste bära korsetten i princip dygnet runt tills man är färdigvuxen. För skolioser över 45° blir det vanligtvis aktuellt med kirurgisk behandling.

Rundrygg
Rundrygg hos tonåringar (Scheuermanns kyfos eller juvenil kyfos) beror troligen på en utvecklingsrubbning i bröstryggen vilken leder till att kotkropparna får en lätt kilform. Förändringen ger hos de flesta inte några besvär. Ibland förekommer vaga smärtor, som brukar gå över spontant på något år. Hållningsgymnastik medför ingen säker effekt. I enstaka fall kan juvenil kyfos vara så grav att behandling med korsett krävs.

Rundrygg hos äldre orsakas av spontana kompressionsfrakturer i kotkropparna (senil kyfos). Dessa frakturer är symtom på benskörhet och brukar ganska sällan vålla svårare besvär.

Utläkt kotinflammation vid tuberkulos (tuberkulös spondylit) är den vanligaste orsaken till den extrema rundrygg (gibbus) som förr kallades puckelrygg. En mer långsträckt kyfos med stel ryggrad är karakteristisk för Bechterews sjukdom.

Spondylit
Spondylit är en bakteriell infektion i en eller flera kotor. Infektionen kan också drabba diskarna i anslutning till de sjuka kotorna. Symtomen är framför allt gradvis ökande smärta lokalt i ryggen. Spondylit är numera en ganska sällsynt sjukdom, men förekommer hos både barn och vuxna. Infektionen sprider sig med blodet och kan vara en komplikation till exempelvis en urinvägsinfektion. Äldre samt missbrukare är speciellt utsatta. Behandlingen är i första hand antibiotika i höga doser och under lång tid. I svåra fall, där infektionen gör att kotan kollapsar eller där nervfunktionerna är påverkade, krävs kirurgi för att dränera ut infektionen samt eventuellt också stabilisering av ryggen.

Spondylos
Spondylos är benämning på artros i ledbrosket i ryggradens leder. Då bildas det bennabbar (osteofyter) på kanterna av ledytorna, och diskarna kan bli tunnare än normalt. Spondylos är vanligast i halskotorna (cervikal spondylos), vilket kan ge armsmärtor. Spondylos är inte heller ovanlig i ländkotorna (lumbal spondylos). Hos de flesta ger spondylos inga besvär, men den kan ibland förklara värk i vila, rörelsesmärtor eller symtom från påverkade nerver. Spondylos är ovanlig före 50 års ålder.

Ryggskott
Ryggskott (lumbago), akut ryggvärk, utgörs av plötslig, häftig smärta och stelhet i länd- och/eller korsryggen. Besvären börjar ibland i samband med ett tungt lyft, en häftig vridning i ryggen eller vid en nysning, men oftast utan något bestämt utlösande moment. Vanligen går besvären över av sig själva efter några dagar eller veckor. Ett svårt ryggskott är plågsamt och kan fordra sängläge. Behandlingen brukar bestå av smärtstillande läkemedel och sjukgymnastik. Det kan vara svårt att sitta, medan det ofta känns skönt att gå omkring. Ryggskott kan redan från början vara förenat med ischias ut i ena benet, och ibland går ryggskott plötsligt eller så småningom över i ischias. Sjukdomen är vanlig och återkommer ofta, inte sällan ett par gånger om året, under några år. Ryggskott är dock ovanligt hos barn och gamla. Läs mer om ryggskot.

Diskbråck
Diskbråck innebär att en bit av en mellankotskiva pressas ut så att den på något ställe buktar utanför kotkropparnas kanter. Diskbråck i ländryggen kan orsaka ischias, dvs. smärtor i ischiasnervens utbredningsområde (höften, knäregionen, vaden och/eller foten). Smärtorna ökar ofta vid hosta eller nysning, dvs. när trycket i ryggmärgskanalen ökar. Ryggskott är ibland ett förstadium till diskbråck. Vanligen försvinner då värken och stelheten i ryggen när smärtorna i benet börjar. Vid Lasègues manöver uppträder smärtor. Trycket av diskbråcket på nervroten kan vidare medföra domningskänsla i benet, förlamning av muskler som försörjs av ischiasnerven och känselnedsättning i huden. Vissa muskelreflexer i benet (t.ex. akillesreflexen eller knäreflexen) kan inte längre utlösas när motsvarande nervrot kommit i kläm.

De flesta patienter med diskbråck blir besvärsfria utan operation. Om besvären blir långvariga kan diskbråcket avlägsnas kirurgiskt. Indikationen för kirurgi brukar vara neurologiska symtom med smärtor eller funktionsbortfall ut i något av benen. I dessa fall blir ca 50 % av patienterna besvärsfria efter ingreppet, och ytterligare 30 % upplever förbättring. Diskbråck som ger förlamning av den muskulatur som kontrollerar tömning av urinblåsa och ändtarm kräver vanligtvis akut operation, detta för att förhindra att funktionsförlusten blir permanent. Läs mer om diskbråck.

Spinal stenos
Spinal stenos är en förträngning av spinalkanalen. Stenosen sitter vanligen i ländryggen och orsakar där, om den är tillräckligt stor, en mekanisk tillklämning av nervrötterna, vilket ger upphov till kronisk ryggvärk och smärtor i båda benen. Smärtorna kommer klassiskt i gående och stående, med begränsad gångsträcka som följd. Symtomen är väldigt lika dem vid claudicatio intermittens (fönstertittarsjuka), som beror på cirkulationssvikt på grund av arteriella förträngningar i benen. Båda tillstånden drabbar medelålders och äldre. Vid spinalstenos lindras dock besvären i sittande, då ländryggen rätas ut, vilket ger mer plats i spinalkanalen. Den som lider av spinalstenos brukar därför kunna cykla utan besvär. Diagnosen spinalstenos ställs genom undersökning med datortomografi eller magnetkamera och anses föreligga om tvärsnittsarean av spinalkanalen understiger 75 mm2 i en nivå av spinalkanalen där den stämmer överens med de symtom som den drabbade presenterar. Tillståndet kan, när det blivit tillräckligt besvärligt, behandlas kirurgiskt.

Ryggvärk
Ryggvärk, stelhet och trötthetskänsla i ryggen, oftast ländryggen, är synnerligen vanliga problem. De kan ibland härledas till en bestämd orsak, t.ex. diskbråck, spondylit, tumör eller spondylolistes. Oftast kan dock ingen preciserad förklaring till besvären påvisas, och i dessa fall är diagnosen ospecificerad ryggvärk eller rygginsufficiens.

Värk i ländryggen har i Sverige länge varit en dominerande orsak till sjukfrånvaro och förtidspensionering. Under senare år har ryggvärkens roll emellertid avtagit. I mars 2006 svarade kategorin ryggsjukdomar för 12 % av samtliga pågående sjukfall och för 14 % av sjukfall med över 1 års varaktighet. Trenden kan förmodas ha samband med den dominerande expertuppfattningen att fysisk inaktivitet och långvarig sjukskrivning är ogynnsamt.

Systematiska expertanalyser av problemet ryggvärk har utförts och har publicerats bl.a. i form av en rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) 2000. I denna framhålls att psykosociala faktorer har betydelse, särskilt för skeendet att ryggvärk övergår från ett kortvarigt till ett långvarigt problem. Exempel på sådana faktorer är låg arbetstrivsel, benägenhet för depressiv reaktion och privata livsproblem. Vidare konstateras att flera av de behandlingsmetoder som brukar användas saknar bevisad effekt samt att sannolikheten är störst för ett gynnsamt förlopp om personen eftersträvar att vara fysiskt aktiv och återgå till arbetet efter kort tid. Eventuell sjukskrivning bör alltså vara kortvarig.

Behandlingen vid ospecificerad ryggvärk som börjar bli långvarig baseras på uppgifter om besvärens karaktär, omständigheter som utlöser eller förvärrar smärtor samt vilka ansträngningsmoment och funktionskrav som förekommer i personens yrkesarbete. Det bör också bedömas om psykosociala problem utanför arbetet är av betydelse. Beträffande yrkesarbetet kan ergonomiska åtgärder tillgripas, liksom instruktion i lyft- och bärteknik samt arbetsställning. Tyngre kroppsarbete kan visa sig olämpligt, och omskolning kan då bli aktuell. I andra fall kan uppmärksamhet behöva riktas mot en negativ social arbetsmiljö. Vissa former av sjukgymnastik som OMT (se sjukgymnastik) kan ha effekt, särskilt om behandlingen ges parallellt med psykoterapiformen kognitiv beteendeterapi.

Ett flertal smärtlindrande läkemedel kan användas vid ryggvärk. Basmedlen är paracetamol samt antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel, såsom acetylsalicylsyra. Produkter som innehåller den svaga opioiden kodein i kombination med andra medel är Treo® comp (acetylsalicylsyra, koffein), Ardinex® (ibuprofen) samt Citodon® och Panocod® (båda paracetamol). Andra opioider är dextropropoxifen (Dexofen®, Doloxene®) och tramadol (Nobligan®, Tiparol®, Tradolan®, Tramadol). Noterade missbrukstendenser har medfört att preparat med kodein eller dextropropoxifen nu är klassade som s.k. särskilda läkemedel.

Eftersom smärtan vid ryggvärk anses uppstå delvis genom att ryggmusklerna är onormalt spända används ofta medel som anses ha viss muskelavslappande verkan. Tillgängliga medel är bensodiazepiner, t.ex. diazepam (Diazepam, Stesolid®), samt klorzoxazon (Paraflex®) och orfenadrin (Norflex®, i kombination med paracetamol Norgesic®). Bensodiazepiner hör till gruppen särskilda läkemedel och är mycket beroendeframkallande, varför de bör användas sparsamt och bara under korta perioder.

Tumörer
Tumörer som utgår från ryggraden är mycket ovanliga. Den är däremot mycket ofta säte för dottertumörer (metastaser) från cancer i bröstkörtel, prostata, lunga och njure. Förekomst av metastaser i kotpelaren är generellt ett prognostiskt dåligt tecken. Ryggkirurgiska insatser är då som regel olämpliga, men undantag finns.

Ryggskador

Whiplash eller pisksnärtskador
Whiplashskador (pisksnärtsskador)
är mjukdelsskador på halsen som kan uppstå då huvudet plötsligt kastas bakåt och sedan framåt (eller tvärtom) i en pisksnärtsrörelse så att nacken översträcks. Skadan uppstår ofta vid trafikolyckor och är särskilt vanlig då en stillastående bilist blir påkörd bakifrån. Röntgenundersökning påvisar inga skelettskador, och den drabbade har inga symtom på neurologiskt bortfall. Värk och stelhet i nacken släpper nästan alltid inom några dagar eller veckor. Nacken ska inte immobiliseras med kragar eller liknande utan tvärtom användas så naturligt som möjligt, eventuellt med hjälp av mildare smärtstillande läkemedel. I enstaka fall kan dock symtomen förvärras med huvudvärk, synstörningar och depression. Symtomen är då vanligen mycket svårbehandlade. Läs mer om whiplashskador eller pisksnärtsskador.

Bild på en kvinnas rygg

En kvinnas rygg

Kotfraktur
Kotfrakturer hos yngre uppstår endast efter grovt våld, medan spontana kotfrakturer är vanliga hos äldre. De senare är nästan alltid kompressionsfrakturer som uppkommer genom sammanpressning av en eller flera kotkroppar. Traumat kan vara att man halkar och landar på rumpan eller, i extrema fall, att man sätter sig för hastigt på en stol. Den drabbade lider nästan alltid av benskörhet. Frakturen sätter sig vanligen i nedre bröstryggen eller i ländryggen. Behandlingen inriktas på lindring av symtomen med smärtstillande läkemedel, någon veckas sängläge och eventuellt också korsett. Dessa kotfrakturer brukar läka utan problem, men upprepade frakturer gör att ryggen kröks och får ett runt utseende.

Personer i arbetsför ålder som får en fraktur i kotpelaren får det som regel bara efter kraftigt våld. Halsryggen, övergången mellan halsrygg och bröstrygg samt övergången mellan bröstrygg och ländrygg är mest utsatta för frakturer.

Frakturer i halsryggen drabbar ofta andra halskotans tand (dens axis). Dessa s.k. densfrakturer kan omedelbart leda till döden genom att den avlösta delen av dens slås in i och klipper av ryggmärgen. Den dödande effekten av detta är att andningsmuskulaturen slås ut.

Vanligen uppstår olika former av frakturer på kotpelaren utan att det påverkar ryggmärgen, och då är prognosen som regel väldigt god. Behandlingen beror helt på hur frakturen ser ut. Ibland behövs ingen behandling alls, medan det ibland krävs stabilisering med krage eller kirurgi.

Svansbenets (os coccygis) fäste på korsbenet kan skadas vid fall och vålla ganska långvariga smärtor (koccygodyni).

Ryggmärgsskador
Klicka här för att läsa om ryggmärgsskador.

Ryggens anatomi

Bild på ryggens muskulatur.

Ryggens muskulatur.

Ryggens stomme bildas av ryggraden och revbenens bakre delar. Ryggraden består av sju halskotor (cervikalkotor), tolv bröstkotor (thorakalkotor), fem ländkotor (lumbalkotor), korsbenet och svansbenet. Korsbenet består i sin tur av fem sammanväxta sakralkotor och svansbenet av fyra förkrympta svanskotor. Kotorna består av kotkropp och kotbåge. Mellan kotorna ligger mellankotskivor, diskar. Dessa består av en stram, bindvävsrik broskkapsel och en geléaktig kärna, vilket gör dem mycket stötdämpande. Centralt i kotpelaren finns ryggmärgskanalen, som omgärdar ryggmärgen. Normalt är ryggen, om man betraktar den från sidan, svagt kurverad med en svank (lordos) i länd- och halsrygg och utåtböjning (kyfos) i bröst- och korsrygg.

Människan ryggrad från vänster sida.

Människan ryggrad från vänster sida.

Den djupt belägna ryggsträckarmuskeln, musculus erector spinae, svarar för ryggens hållning och sidoböjning. Utmed ryggraden finns ett komplext system av kortare, tredimensionellt löpande muskler, som förbinder kotbågarnas tagg- och tvärutskott med varandra och som medverkar till sidovridningar kring kroppens vertikala rörelseaxel. Kappmuskeln (musculus trapezius) hjälper till att hålla upp huvudet och att lyfta axlarna. Den breda ryggmuskeln (musculus latissimus dorsi) medverkar till att sänka skuldergördeln och att föra armen bakåt. I nacken finns muskler i flera skikt.

Ryggens nerver kommer från ryggmärgsnervernas (spinalnervernas) bakre grenar. Dessa svarar för den djupa ryggmuskulaturens rörelser och hudens känsel inom bestämda områden (dermatom). Ryggens ytliga muskler försörjs av nerver som utgår från armflätan (plexus brachialis), som bildas av ryggmärgsnervernas främre grenar i halsryggen.

Ryggen har kroppens tjockaste hud med glesare fördelning av känselorgan (hudreceptorer) än andra hudområden. Detta gör att den är mindre känslig för beröring och smärta.

Ryggen försörjs med blod från kärl som avgår från stora kroppspulsådern. Det venösa blodet samlas upp i flätformigt anordnade vener, som breder ut sig utmed ryggraden.

Skador på ryggmärgen

Människan ryggrad från vänster sida.

Människan ryggrad från vänster sida.

Ryggmärgsskador

En skada på ryggmärgen hör till det mest invalidiserande som man kan drabbas av, och följderna blir värre ju närmare huvudet som skadan sitter. Ryggmärgen utgör tillsammans med hjärnan det centrala nervsystemet och förbinder hjärnan med nerverna. Genom svaga elektriska impulser från hjärnan ut till musklerna styrs våra rörelser, och genom signaler från känselkroppar, bl.a. i hud och runt leder, blir vi medvetna om sådant som kroppshållning, smärta och beröring.

Ryggmärgsskador är vanliga i övergången mellan rörliga och mindre rörliga segment av ryggraden. De mest utsatta ställena är övre halsryggen och övergångarna mellan hals och bröstrygg samt bröst och ländrygg. I nedre delen av halsryggen samt i nedre delen av bröstryggen är själva ryggmärgskanalen dessutom trängre, vilket gör ryggmärgen än mer utsatt.

Ryggmärgsskador uppstår oftast som en följd av kraftigt våld och är oftast kombinerade med frakturer och/eller luxationer i kotpelaren. Varje år drabbas runt 150 personer i Sverige av ryggmärgsskador, och hälften av dem är unga vuxna under 30 år. Hela 90 % av dessa lever sedan lika länge som oskadade jämnåriga.

Neurogen och spinal chock. Vid en skada ovanför sjätte bröstkotan (Th 6) kan det sympatiska nervsystemet skadas, vilket framför allt leder till att cirkulationen påverkas. Hjärtat kommer att slå långsammare, samtidigt som blodtrycket sjunker. Det senare är ett resultat av att de muskelfibrer som drar ihop venerna slappnar av eftersom de normalt styrs av sympatiska nervsignaler. Venernas diameter ökar då, vilket gör att en större del av blodvolymen samlas i dem så att det uppstår en relativ blodbrist, vilket i sin tur sänker blodtrycket. Initialt kan blodtryckssänkningen bli så stor att cirkulationen till hjärnan och andra vitala organ blir inadekvat. Hjärtat reagerar dessutom inte på det låga blodtrycket på det sätt som det normalt skulle, nämligen med pulsstegring, vilket ytterligare förvärrar situationen. Detta eftersom kroppens förmåga att påverka det med sympatiska signaler är utslagen till följd av skadan. Tillståndet kallas neurogen chock.

En spinal chock karakteriseras av en förlust av såväl motorisk som sensorisk funktion nedanför skadenivån, men också av ett övergående bortfall av reflexer. Först när den spinala chocken släppt kan man bedöma hur stor del av den motoriska och sensoriska funktionen som har förlorats. Ibland kan den verkliga skadan visa sig sitta flera nivåer under den som initialt visat sig, vilket då förstås är mycket gynnsamt för rehabiliteringen. Den spinala chocken kan sitta i upp till sex veckor, men det normala är att den släpper inom något dygn. Tecknet på att den spinala chocken är över är att de anala reflexerna har kommit tillbaka.

Bild på ryggens muskulatur.

Ryggens muskulatur.

Olika typer av skador. En ryggmärgsskada kan vara komplett eller inkomplett. Vid en komplett skada (tvärsnittslesion) försvinner all motorisk och sensorisk funktion nedanför den nivå i ryggmärgen där skadan sitter. En skada som drabbar alla fyra extremiteterna kallas tetrapares, medan en skada som drabbar bara de nedre extremiteterna kallas parapares. Hemipares, dvs. förlamning av ena kroppshalvan, orsakas dock inte av trauma mot ryggmärgen, men är en vanlig följd av en skada i själva hjärnan, t.ex. en blödning.

Inkompletta skador är ovanligare än kompletta och ger olika symtom beroende på vilken del av ryggmärgen som drabbats. Generellt finns då också helt andra möjligheter att få tillbaka förlorade funktioner. Den lindrigaste formen av inkomplett skada är en helt övergående funktionsförlust, som kan jämföras med en hjärnskakning. Funktionen återkommer då helt inom några få timmar.

En traumatisk hemiplegi (Brown-Séquards syndrom) innebär att ena sidan av ryggmärgen är skadad, vilket ger förlamning nedanför skadan på den skadade sidan samt förlust av känsel för smärta och temperatur på den motsatta sidan, nedanför skadan. Symtomen går i stor utsträckning tillbaka.

Skada på ryggmärgens bakre portion ger bortfall av smärta och positionsmedvetande (proprioception) samt djupsensibilitet. Det ger koordinationsproblem. Motsatsen, en främre skada, ger ett komplett motoriskt bortfall men bevarade funktioner för smärta, proprioception och djupsensibilitet.

Ibland, särskilt hos äldre, kan halsryggmärgens inre skadas, med tetraplegi som följd, medan de yttre delarna, som till stor del går ned till korsryggen och sköter tarm- och blåstömning, är intakta. Den typen av skada kan uppstå vid hyperextension i halsryggen.

Förutom hur ryggmärgen har skadats är det förstås avgörande på vilken nivå i kotpelaren som skadan skett. Av två i övrigt likadana skador är den som är högst belägen alltid allvarligare.

Rehabilitering. Efter en svår ryggmärgsskada krävs omfattande vårdinsatser. Den drabbade får alltid en klassisk krisreaktion som tar månader att reda ut, samtidigt som praktiska problem med boende, hjälpmedel och träning måste börja bearbetas. Det är också viktigt att tankar kring arbetsliv och en eventuell omskolning formas tidigt, speciellt som många av de drabbade är unga. För de flesta ryggmärgsskadade finns goda möjligheter att återgå till arbetslivet i någon form. Skador på olika nivåer ger olika behov och olika möjligheter. Vid partiella funktionsbortfall i handen kan man t.ex. koppla om senor från fungerande muskler till ställen där de bättre behövs för att skapa möjlighet att gripa med handen, vilket är en mycket stor vinst.

Reumatoid artrit. Personer med svår reumatoid artrit drabbas ofta av instabilitet i nacken. Denna är en följd av att ligament spontant går sönder eller att dens axis frakturerat. Det kan i sin tur leda till kompression av nervrötter och ryggradsartär eller rentav en direkt skada på ryggmärgen. Instabiliteten brukar sitta mellan första och andra halskotan och kan behandlas kirurgiskt.